Eriks utmaning är att bestiga Kebnekaise

Följ med Erik!

Blogg: 1

Midsommar, förberedelser och flytt

Juni, sommar och värme. En årstid då det blir rimligt för oss som inte är barn att också hoppa i vattnet. Den här sommaren kommer handla mycket om att bara vara, men också om att renovera, jobba, träna och umgås.

Midsommar

Det har varit midsommar, många små grodor som dansat runt stången, även en och annan kråka som fallit ner i diket. Firade på en picknickfilt med lite frukt och bär.  Grillade på kvällen ute i stillsamma Misterhult. Det var folkdräkt på de äldre som höll i festligheterna, men såklart en nykter tillställning, lite ordning och reda ska det ändå vara. Än så länge en typisk svensk sommar med en värmetopp på 35 grader, en bottentemperatur på 11, inget ovanligt där alltså.

Förberedelser

I mitt första samtal med Ida pratade vi främst om hur jag ska lägga upp min träning inför vandringen upp för Kebnekaise.  Vi pratade om löpning och gång, om intervaller både i uppför och utför. Intervall är en träningsform jag alltid uppskattat, man får ut mycket på kort tid och man får pressa sig, helsike vad man får pressa sig. Ingenting gör dig förtjänt av lite vila som ett tungt intervallpass :) 

Träningen har gått lite av och an men man får väl tacka alla dessa insekter som är ute efter ens blod att de åtminstone håller en motiverad att springa snabbare. Extra snabbt springer man när man har älgflugorna efter sig, dom vill man inte bli biten av.

Snart dags att flytta

Efter att renovering av den nya bostaden är färdig är det snart dags för en flytt. Har bara lite spackling, slipning och tapetsering kvar nu, sen kommer man kunna slappna av lite. Som relativt oerfaren inom renovering har man ju svurit en del, det är inte alltid det går som man tänkt sig och många material man arbetar med verkar ha en egen vilja.

Annars flyter det på som vanligt, börjar känna att det närmar sig nu. Formen inför Kebnekaise känns bra, återstår bara att se om vädret också kommer vara det.

Blogg: 2

Tiden bara skenar iväg, flytten och renovering av lägenhet är avklarad och resultatet blev inte så pjåkigt ändå.

Nu kan man fokusera mer på förberedelser, mer på att njuta av att vara utomhus och att jogga några varv. Kanske det behövs? Man vet ju aldrig hur tuff en utmaning är förens man står där. Och inte så att man kan gå utan packning heller.

Vi har tänkt oss rutten Abisko – Nikkaloukta, där en av de sista etapperna blir Kebnekaise. För stunden är det nästan lika varmt i norr som i söder men Ida har rekommenderat varma kläder och skor med rejält grepp, för man vet aldrig. 

Är taggad till tusen nu för det är inte långt kvar. Men fram till dess önskar jag er alla en fortsatt riktigt god sommar!

Blogg: 3

På väg mot Kiruna, blev till att åka tåg så att man får se några delar av Sverige som man annars inte besöker. Men inte går det vidare fort, är ju ganska långt ändå. Väl framme tornar gruvan upp sig, den är massiv och är en attraktion i sig. Delar av Kiruna förflyttas just p.g.a. gruvan.

Jag laddar med frukost, sen ska vi handla lite av de sista nödvändigheterna innan vi tar oss till Abisko. Där börjar vi, i ur och skur. Destination Kebnekaise är bara några dagar bort. Kanske blir radioskugga, får se hur mottagningen är. Men får göra mitt bästa för att ge er lite vackra bilder på de svenska fjällen.

Ida önskar återigen lycka till och ber mig se över att jag har alla nödvändigheter med mig.

På återseende!

Blogg: 4

Dag 1

Vi kommer fram med bussen till Abisko 15.37 den 16/7, skaffar oss ett medlemskap i STF, väger packningen och sätter igång.

Första delen går vi utmed en kanjon där älven forsar fram, vi får bekanta oss med en mängd mygg som verkar glada att se oss. Vi är såklart inte lika imponerade av myggen.

Vädret är mulet, stigen är relativt lättvandrad och vi kan hålla ett bra tempo. Vi tar några bilder, stannar vid en meditationsplats (som det finns flera av utmed leden) och knatar sedan på bort till Abiskojaure som är vårt första stopp. Här blir det tält, bastu och för första gången nakenbad i kallt vatten från en jokk.

Dag 2

Sovit lagom bra i tält, det regnar, en eller flera fåglar tyckte vårt tält var en toalett. Så ni förstår att lite rengöring startar dagen.

Det finns en liten stuga att laga frukost i och aromatiska utedass för morgonbestyr. Vi packar snabbt ihop, dagens vandring blir någonstans kring 2.4 mil och är etappen där fjällmiljön börjar på riktigt. Det ska visa sig att stigen snabbt går uppåt och ut från Abisko nationalpark. Vädret fortsätter att hålla oss fuktiga men vi blir lurade av en stunds solsken.

Man ser nu långt, det är höga berg och långa dalar. Det ligger en vacker sjö strax österut om leden medan man kan se en inhägnad för renskötsel åt väst. Vinden blåser, stigen är numera stenig och lite mer komplex att vandra på. Till och från passerar vi glada vandrare, tjoar och kanske delar några ord.

Etappen tar längre tid, men pigg och energiskt tar jag mig i förväg till lägret för att sedan möta upp min sambo.

Dag 3

Efter att ha sällskapat i Alesjaure och fyllt på lite proviant diskuterar vi om vi ska ta en eller två etapper. Kanske det är dragningen mot Kebnekaise som gör att man vill hålla ett högt tempo, eller just bara utmaningen att se hur långt man kan gå.

Med vikten och stigen blir det ju lite mer slitage. Men det är nu soligt väder och värmen är påfallande. En lite äldre man kommer gåendes i kvickt tempo en bit in på stigen. Han har glömt sin termos och måste nu traska någon kilometer extra. Tråkigt men lätt hänt. Det är väldigt grönt runt stigen, fullt av blommor som är typiska för fjället.

Vi är på väg mot just Kungsledens högsta passage, Tjäktapasset som ligger runt 1160 meter över havet. Det ser alltid lite mer utomjordiskt ut ju högre upp man kommer. Det är nu mängder av sten att passera, stigen syns knappast. Det finns fläckar av snö man måste gå igenom. Men vi kommer snart gå nedför igen på vägen mot Sälka.

Etappen blir slitsam för min sambo som nu har skavsår på fötterna, så i Sälka blir det lite välbehövlig vila.

Dag 4

Idag går jag upp på Kebnekaise, det enda luriga var vilken väg man skulle välja. De flesta hade valt en annan etapp och en annan strategi och jag kommer att förstå varför. Vi har delvis planerat om, för Frida kommer inte komma upp på toppen. Så jag övertalar mig själv om att jag ska gå, Sälka - Durlings Led - Västra Leden - Kebnekaise - STF Kebnekaise. Ska väl inte vara så svårt.

Men jag lurade mig själv, där Durlings led kommer in i dalen finns det inte längre en stig. Det är sten och lutande dalväggar, det är svårframkomligt och sliter på fötterna. Men det har sina fördelar, går förbi en vacker äng av blommor inne i dalen. Här har folk tältat och jag har blivit informerad om att jag borde tälta här också.

Men envis som man är...

Fortsätter uppför leden utan en skymt av något slut, stannar upp för en fika och möter en dansk som insinuerar att det ärför långt att gå, för många höjdmeter.

Han kommer delvis få rätt, på slutet av Durlings led måsta jag gå över en del snö, ett eller annat fotsteg så faller man igenom den hårda skaren och blir blötare och blötare. Det stiger nu kraftigt på slutet upp mot västra leden.

Väl på plats så är det en skarp stigningen på lite över 400m, det är sten och rullgrus så man får räkna med att fotfästet får kämpa. Jag är trött, solen har legat på hela dagen och inser att jag inte fått med mig något salt. Men finns bara en väg, framåt.

Så vägen upp till toppen blir tung, långsam men som tur är ser jag vandrare efter varandra och får lite saltad soppa av ett hurtigt norskt par uppe på platån. Man ser nu den snötäckta konen som är sydtoppen på Kebnekaise, vi fick vädret vi önskade oss. Det är en fin sikt. Det är otroligt skönt att vara däruppe, och även om man var trött, så känns det ändå lätt när man väl är där.

Man kan kana ner för toppen, men får vara försiktig för det stupar åt sidorna och man kan inte slappna av än, det är ju trots allt lång väg kvar ner till STF Kebnekaise. Facit för sträckan Sälka – STF Keb blev runt 3.3 mil, en ökning på runt 1.600/1.800 höjdmeter (det är en väldigt irriterande passage vid Kaffedalen som kräver en ny brant stigning på 200 höjdmeter på vägen tillbaka) samt vandring nedför igen. Tycker att det gått bra, det var tufft och absolut inte som jag förväntat mig för trodde det skulle vara lättare. Stigen är mer en kamp mot stenar än en lätt vandring.

Men vyerna var fantastiska och jag hoppas alla får möjligheten till att någon gång också besöka Kebnekaise.

Blogg: 5

Det känns alltid tufft efter en vandring är klar, man känner av några skavanker och en viss lättnad. Men av erfarenhet vet jag att varje vandring ger mersmak, man vill tillbaka, man vill se mer. Det är något magiskt av att stå uppe på en hög plats och se ut över landskapet, det känns så rätt. Så kändes det även efter att ha varit uppe på Kebnekaise, men det var tuffare än jag trodde och överraskade mig litegrann, men det fanns ju klart enklare etapper än den vägen jag valde. Är väldigt nöjd och glad, kommer återvända när jag får chansen.

Men nu blir det lite avkoppling. Tack för att ni tar er tid att läsa gott folk, önskar er ett fortsatt fint år.

Det är möjligt att leva ett liv bortom hemofilin.